Skyddartentakler
Jag är absolut inget undantag och sen Lionel föddes och han dessutom fick sin diagnos är skyddartentaklerna ständigt utåt.
Vi har haft relativt tur för det mesta och barnen på gården som har bott här lika länge som oss vet hur han är och accepterar honom för det, Lionel är Lionel liksom.
Däremot flyttar det in lite nya barn då och då som inte vet vem han är och då kommer oron, är de snälla mot honom, skrattar de åt hans älskade 3-hjuling eller att hans protes sitter som hej kom och hjälp mig?
Hur kommer han att tas emot av barnen på den nya gården som vi ska flytta till?
Kommer han att bli en hackkyckling och kommer vi att våga ha honom själv ute som vi kan ha nu?
Sen slog det mig att Lionel egentligen är ganska omedveten om hur barnen är.
Han är nöjd när han får cykla omkring som han själv vill.
När han får köra ett race med de andra eller när han spelar lite fotboll med de andra.
Han utgår mycket från sig själv i hans sätt att vara och kanske är det "skyddar honom?
Att han i sitt självsäkra jag fortsätter vara sitt spralliga galna jag?
Vi borde kanske lära oss av honom och sluta att ständigt oroa oss, ja barn kan vara elaka men låt det inte hindra honom från att göra det han tycker om!
//Jelena