Det händer grejer hela tiden.

Jag är tacksam över att vi har det så bra som vi har det i Sverige. Otroligt tacksam!
Vi får så bra hjälp och stöd, och Eli utvecklas i en rasande fart.
Förskolan lägger mycket krut i hans utveckling, logopeden är där och ger tips, det är lixom bara så himla bra!
 
Och vad han förstår sen då! Nu visste vi ju såklart att han är smart och så, men det är ändå svårt att avgöra vad han förstår och inte när han inte pratar, och när han har väldigt selektiv hörsel.
Det är mycket upprepning av föremål, Eli visar och vi säger. Eller så visar vi och Eli säger, på sitt sätt.
Vid ett tillfälle visade jag en banan, och han sa banan, men jag skulle bara testa och sa "Vad sa du?" och han bara upprepar ordet. En sån liten banal sak blir lixom jätte stor här hemma hos oss!
 
Så förutom alla framsteg så betar gossebarnet av diverse sjukor. Det har varit en del vab under höster och kommer inte sluta där. Eli var väldigt snabb på att snappa upp att man får äta glass när man är sjuk, och gärna BARA glass. Så vi får bunkra upp med glass hela vintern.
 
Imorgon fyller Eli hela tre år! Tiden går fort och lilla tokungen växer så det knakar. Eftersom han inte är något direkt fan av tårta och andra bakverk så blir det väl en glasspinne han får imorgon på födelsedagen. Trist för oss andra, vissa saker hör ju lixom till, men det som räknas är att Eli är nöjd, och det kommer han vara med en glasspinne i handen =)
 
 
 
 
 
 
/Johanna

Jag vill också ha en kompis...

Men alla springer bara iväg!
En mening som skar i både mitt och Christians hjärta.
Lionel har vänner, flera fina vänner som tar honom för den han är. Men han har inga såna där spontanvänner. Ingen som bara ringer på och frågar om han vill komma ut.
De flesta är ok mot honom och det finns några som är snälla men sedan finns det några som tex tar saker från hans cykel och även om det bara är en pinne så är det ändå hans pinne.



Det är absolut inte så att barn måste umgås med honom men jag önskar att de ser honom som hans vänner gör. Att det inte är några konstigheter.
Han älskar att vara ute och leka, spela tv-spel, rita, leka, ja allt egentligen som de flesta barn tycker om.
Vi vet att en av hans svårigheter är just det sociala och att han behöver stöd i det men just när han blir ledsen över att de springer iväg gör ont.
Jag förstår ju självklart att de inte absolut måste ha sprungit iväg pga Lionel men det förstår inte han.

Jag vill som avslutning bara säga att jag är tacksam över de vänner han har och alla människor i hans närhet som bryr sig om honom och tar honom för den han är!
❤️❤️❤️

Att gå sin egen väg!

Lionel väljer verkligen sin egen väg. Ända sen han var liten har han precis som som sina syskon älskat rosa och lila.
Vi har ju alltid låtit honom ha det han tycker om så vill man ha klänning och krans när man ska vara kalasfin är det bara att lyssna.
Vi har aldrig prackat på honom någon speciell stil eller färger utan det är helt hans egna val.
Vi får verkligen hoppas att han fortsätter med det även när han blir äldre.

Han har även fortsatt med sin karate och på fredag är det dags för det första karatelägret. Jag kommer att sova med men med tanke på att han är så van att sova på kortids tror jag nog att han snart kan sova själv.
Nu är det bara över en natt men han ser så mycket fram emot det. ☺️
// Jelena