Kattägaren

Är det något Eli gillar så är det katter. Och nu har han fått sin egen katt, herr kattägare. 
När jag kom hem med katten blev han så glad att han gömde ansiktet, som vanligt, och han ville bara klappa och mysa. Men den lille kissen som aldrig sett ett litet barn förut blev såklart livrädd! Han höll sig på avstånd och fräste och drog som en avlöning när Eli kom i närheten. Jodåsåattä! Det kändes ju lyckat, haha. Tanken var ju att dom skulle bli kompisar. 
 
Idag går det dock lite bättre, så det kommer bli bra när kissen fått vänja sig vid otydligt kroppsspråk och spring. Nu sitter Eli i soffan bredvid mig och youtubar lite, kissen sover bakom mitt huvud, Eli fick klappa honom utan att han drog iväg. 
Han vill ju så väl, men det kan bli lite fel ibland, men det finns hopp och det kommer bli jätte bra =) 
 
Annars rullar vardagen på, Eli drog hem halsont och snuva som han delade med sig till resten av familjen, han fick sin första blåtira genom att daska ner i ett bord med ansiktet före. Det går bra nu, haha.  
 
 
 
 


Eli fick en egen liten plantering av mormor igår, som jag ska försöka få honom att sköta om. Eller iaf att han får ansvara för att blommorna får vatten, det jan ju gå lite hur som helst med det. Han gjorde fint igår iaf, la en rutten pinne mitt i blommorna, han ska nog inte bli inredningsarkitekt som stor =)
 


 
/ Johanna

Skyddartentakler

Många föräldrar känner säkert igen att man blir väldigt beskyddande när det gäller ens barn.
Jag är absolut inget undantag och sen Lionel föddes och han dessutom fick sin diagnos är skyddartentaklerna ständigt utåt.
Vi har haft relativt tur för det mesta och barnen på gården som har bott här lika länge som oss vet hur han är och accepterar honom för det, Lionel är Lionel liksom.
Däremot flyttar det in lite nya barn då och då som inte vet vem han är och då kommer oron, är de snälla mot honom, skrattar de åt hans älskade 3-hjuling eller att hans protes sitter som hej kom och hjälp mig?
Hur kommer han att tas emot av barnen på den nya gården som vi ska flytta till?
Kommer han att bli en hackkyckling och kommer vi att våga ha honom själv ute som vi kan ha nu?

Sen slog det mig att Lionel egentligen är ganska omedveten om hur barnen är.
Han är nöjd när han får cykla omkring som han själv vill.
När han får köra ett race med de andra eller när han spelar lite fotboll med de andra.
Han utgår mycket från sig själv i hans sätt att vara och kanske är det "skyddar honom?
Att han i sitt självsäkra jag fortsätter vara sitt spralliga galna jag?





Vi borde kanske lära oss av honom och sluta att ständigt oroa oss, ja barn kan vara elaka men låt det inte hindra honom från att göra det han tycker om!

//Jelena

Ni är så starka!

"Ni är så starka"

En mening vi ofta får höra och även om det värmer att få höra det så har vi faktiskt inget val.
Vårt liv ser ut som det gör och vi gör det bästa vi kan för att allting ska flyta på.
Både att vara förälder, äkta makar och förebilder.
Att vara mamma till två barn som har diagnoser sätter sina spår, många gånger tryter orken, irritationen tar över även fast vi VET att ingenting hjälper då.
Det finns dagar jag bara vill ge upp allting men det är fortfarande en stor del av mitt liv och hur det än är vill jag ändå inte byta ut det.
Att få barn med svårigheter har gett mig perspektiv, innan hade man kanske valt att gå ut så fort vi var barnlediga.
I stället uppskattas en ledig kväll i soffan mer, att slippa kvällsrutiner eller bara att få lite sovmorgon.
För i slutändan kommer det alltid vara ens älskade odågor.


//Jelena