Eli & Lionel

Ja, det är tufft att ha barn med diagnos, ja vi oroar oss sönder om Lionels framtid. Särskilt när det är dags att välja skola om 1 år. Vi lever i våran trygga bubbla där han har det bra på både förskolan och kortids.

Vi oroar oss massor hur han ska tas emot av andra elever, kommer han bli mobbad för sitt speciella sätt, kommer lärare kunna hantera hans humör när han inte får som han vill, kommer han klara kunskapsmålen när han är tvungen att gå i en "vanlig" skola i stället för i en särklass?

I stället för att vara bäst i en särklass kanske han är sämst i en vanlig klass pga att han ligger på gränsen till en lindrig utvecklingstörning.

Hur ska han bo som vuxen, kommer han någonsin bli vuxen i den bemärkningen?

Frågorna och trådarna som alltid ska dras i är många och jag gissar att det alltid kommer vara så.

Vi har däremot inte sett hans diagnos som något negativt, snarare tvärtom. Vi ser hans styrkor och svagheter och Lionel har dessutom en väldigt stor tillgång och det är hans trygghet i sig själv.

Han har många orosfaktorer för sig, när bussen står stilla för länge eller inte kommer är bland annat en av dom.

Men han kan komma in och ta för sig direkt, han har aldrig varit blyg och är vad jag har hört av andra den stora tryggheten för deras barn.

Jag hoppas att denna trygghet ska hålla i sig i vuxen ålder så att vi föräldrar inte ska oroa sönder oss när det är dags för honom att prova sina egna vingar!