Non-verbal

Igår satt jag med pappan och pratade lite om Eli. Han pratar inte ännu, utom ett ord, "nanana", vilket betyder banan. Så underbart att han försöker, och så underbart att han gör sig förstådd, om så bara med ett litet ord! 

Hur som helst, det vi pratade om igår var att vi längtar till han pratar, eller iaf kan göra sig förstådd. Tänk vad underbart när han kan förmedla vad han vill ha att äta, eller vad han vill göra/inte göra. Det han gör nu är ju att ta oss i handen, leda oss dit han tex vill ha något, sen är det ofta en gissningslek där vi ska lista ut vad han vill, för han visar inte. Ofta hinner han gå därifrån innan man gissar rätt. 
Dock har ju vi här hemma lärt oss vad han vill i dom flesta situationerna, men ibland står vi handfallna och Eli blir både frustrerad och ledsen för att vi inte förstår. Ibland behövs orden, ibland är dom så viktiga, iaf för en "nybörjardiagnosmamma". Men vi utvecklas tillsammans i det här.




Jag längtar till den dagen han säger mamma <3



/Johanna
#1 - - Farfar:

Jag förstår dej.