Äntligen hemma!

Som jag har längtat, men nu är han äntligen hemma, mitt älskade lilla gossebarn. 

På vägen hem stannade vi på McD, det var jätte mycket folk och endast två kassor öppna, och dom två som stod i kassorna var såååå långsamma! Eli var trött, hungrig och uttråkad, så att vänta fanns inte riktigt med på kartan. Jonas försökte roa medans jag stod i kö, men det gick inte, så jag tog över. Utan vidare framgång, han blev helt enkelt för hungrig. Han gnällde och skruvade sig, ville inte stå på sina egna ben, ville inte bli buren, det var kort sagt ingenting som var bra nog! 

En familj med tre barn kom in. Jag fick såna blickar av den familjen! Dom undrade nog varför vårat barn inte kunde "bete sig", inte för att han på något vis betedde sig illa eller var högljudd, men ja, ändå. Trots att jag förklarade för Eli att vi måste beställa maten först så hjälpte ju inte det, såklart, och när vi väl var framme vid kassan så gick det heller inte fort, och Eli blev mer och med kinkig, men fortfarande inte högljudd! 

Måste man fästa en vimpel på barn med speciella behov för att slippa blickarna? Han kunde tom varit ett normbarn/ "normalt" barn, men som kanske var alldeles för hungrig. Ibland är det som det är med barn. Men att kasta onda ögat på en stackars liten familj som ändå försöker sitt absolut bästa att hålla gossen nöjd är kanske inte rätt sätt. Bara för att deras unge på, vad det såg ut, runt året var så snäll i famnen och inte sa ett pip, och våran inte kunde låta bli att förmedla frustration så förtjänar vi inte att vara den familj som dom sedan spyr galla över! 

Slutet gott ändå, tillslut kom maten och våran kinkobert återgick till sitt normala glada jag. 

Och sen äntligen hemma! Blazebilen, ambulansen och legot, det plockades fram på direkten. 



sen fick pojken slita sig från legobyggandet och söndagsbada, som varje söndag. Efteråt vill han sitta inlindad som en kåldolm och mysa, lilla hjärtisen <3 




/Johanna